YUck yuck yuck!

Vet inte vad jag ska skriva om egentligen, mer än att jag mår skit! KÄnner mig arg och sur och grinig på allt och alla. Blä blä blä.
PMS? Troligen, vääääääldigt troligt. Hm, ovant. Har ju inte haft så här på flera år, och så nu börjar det. Skumt. Vad har ändrats? Vad har hänt? Mens har jag oxå. INTE KUL ALLS!

Har iaf varit ute och gått med Rasmus ( min hund) och syrrans båda vovvar. Himla vackert ute.....  -14 grader och sol. Trots det känns det bläääää.

NÄ, dra nåt gammalt över sig och vakna om några dagar kanske?

Detta i kombination med att jag satt igång en boll i rullning.....arbetsträning. 9 feb är det möte på min arbetsplats, där jag inte jobbat på snart 12 år!! Herre jösses, är det så länge sen nu? Ja det är det. I slutet av maj är det 12 år som jag har gått hemma.

Många undrar om jag inte längtar efter att jobba och ärligt, nej det gör jag inte. Det känns läskigt. Känns som att jag ska gå iväg till avrättning eller nåt sånt. Känns mest pinsamt. Det är inte det att jag inte vill göra rätt för mig, utan bara en rädsla för hur det blir. Det blir en del förändringar som måste ske privat med, kan tex inte vara i min älskade sommarstuga 8 veckor i streck. Där jag laddar batterierna, där jag mår bra.
Måste visa mig ute, jag som inte gillar att visa hur jag ser ut. Jag skulle ju ha gåt ner xx antal kilon till jag började jobba igen, och det har ju inte precis varit det lättaste. IOfs har jag fått förklaring på varför det är svårt.

Har inte nån piffig frisyr, inte några snygga kläder, inte några snygga skor....inte har jag råd att köpa en massa nytt heller. Sånt gör att jag inte längtar till ett jobb heller.

Missförstå mig inte, det här är nog mest bara förväntansångest, det kommer att gå över och jag kommer antagligen tycka att det är kul. Även om det inte känns så. Det kommer mest kännas som att jag är tvångskommenderad att göra nåt jag inte vill. Det kommer vara mycket folk, många frågor säkert oxå om varför jag varit hemma. Känner mig bara malplacerad och utanför. Granskad. Synad i sömmarna. Som om att jag hade en lapp i pannan där det står UFO!

Men å andra sidan så ska det nog bli bra. Jag har ju länge längtat efter att få använda intellektet, vilket jag ju hoppas att jag får göra nu. Händer ju inte mycket egentligen om dagarna som stimulerar det.

Värst är att jag måste vara ifrån min älskade hund. Jaja, han klarar sig. Matte får låta bli att titta på de där bruna bedjande ögonen när hon ska gå iväg.  :-)  Kommer ju inte precis braka iväg och jobba en 40 timmars vecka precis. Nej, det lär på sin höjd bli nån timme i veckan till att börja med. Sen får vi se.

Borde kanske sätta igång och städa lite? Lägga mig i soffa och blunda för röran och må skit? Tillåta mig att må skit kanske?

Ringa läkaren på måndag kanske? Se om jag kanske kan få bli opererad i vänstra handen med, less på att vara bortdomnad i den så fort jag gör nåt.

Skit var det med mig.

Nu har jag gnällt klart för i dag.

Puss på nosen till dig som orkade läsa ända hit!

Moster Ninni